Men det fanns en Gävlekille till som fick rubriker och fotoblixtar. Han hette Hasse Eriksson och spelade i Brynäs.
Ja, han spelade så bra att han kom med i VM-truppen till Moskva 1957 och kunde ta samma tåg till samlingen som GGIK:s Stöveln och Valter. Arga konkurrenter som han under dessa VM-veckor naturligtvis blev god vän med. De var ju inte alls så otrevliga och dryga som alla hade sagt hemma i Gävle.
Det gick bra för Tre Kronor i Moskva. Så bra att de tog VM-guld efter en heroisk 4–4-match mot Sovjet på Leninstadion. Garvis Määttä blev matchhjälte, och om sanningen ska fram spelade Hasse Eriksson inte någon framträdande roll i det svenska laget. Det var Stöveln, Tumba, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Eje Lindström, Sura-Pelle, Nisse Nilsson och kanske några till som stack ut. Den tidens superstjärnor i svensk ishockey. Men Hasse fick speltid i fyra av sju matcher, och världsmästare blev han.
Den förste i Brynäs IF som kunde placera ett VM-guld i bokhyllan där hemma. Det har inte blivit så många fler, för när Tre Kronor till mer än hälften bestod av Brynässpelare på 1960- och 70-talen dominerades VM-turneringarna av dopade proffs från andra sidan järnridån. Mellan 1963 och 1987 vann Sovjet alla VM-guld utom fyra, och de gångerna var det Tjeckoslovakien som vann.
Hasse var en skicklig ishockeyspelare. Tillräckligt skicklig för att GGIK-grabbarna (åtminstone Valter, Stöveln var inte en lika framstående talare som spelare) skulle försöka övertala honom att skriva på för deras klubb när de kom hem till Gävle.
Ärligt talat var det alldeles för lockande för att kunna nobba. Hasse var brynäsare ända in i hjärterötterna och han var Sop-Åke Anderssons personliga stolthet, men Brynäs hade just åkt ur högsta serien för tredje gången i hockeyhistorien och GGIK hade just vunnit SM. Det var ett viktigt steg i karriären, om han spelade i division II kunde han knappast bli aktuell för Tre Kronor.
Och de var ju så snälla och trevliga, de där grabbarna.
Så Hasse gick till Gävle Godtemplare, vilket gjorde Brynäslagledaren Thure Wickberg riktigt ledsen. Det var ju honom han hade tänkt bygga ett nytt och bättre lag kring.
Men om Thure var ledsen så var Sop-Åke Andersson förtvivlad. Han hade varit lagledare innan Thure kom med sina Stockholmsfasoner och tog över, han hade följt Hasse under hela hans karriär – och var det en sak han aldrig skulle kunna acceptera så var det att Brynäs IF:s enda landslagsstjärna skulle gå till Godtemplarna.
Det gick inte ens att föreställa sig, men det hände.
Hasse var GGIK-spelare i fyra säsonger och skötte sig bra. Problemet var bara att stjärnorna i laget började bli gamla och inte längre klarade av att utmana Djurgården som hade Sveriges klart bästa lag under de där åren. En del värvades av rikare klubbar också.
Samtidigt var Strömsbro IF på väg att utmana GGIK om att bli bäst i Gävle, och även Brynäs hade ett lovande lag på gång.
Till slut, inför säsongen 1963-64 när det var helt uppenbart att Brynäs var bäst i Gävles på ishockey, återvände 30-årige Hasse och utsågs till lagkapten. Lagkapten för laget som i mars 1964 blev svenska mästare samtidigt som GGIK åkte ur högsta serien.
Nu var Hasse Eriksson både världsmästare och svensk mästare. Dags att lägga av, och så blev det. Men han återkom som tränare 1966-67 och ledde laget till det tredje SM-guldet sedan Börje Mattsson slutat i januari. Hasse var mycket populär hos grabbarna och en god förebild.
Säsongen därpå lämnade han tränarjobbet under säsongen men gjorde något åt senare stor lycka som hockeytränare i bandystaden Bollnäs.
I januari 1971 omkom Hasse i en trafikolycka vid Långbroarna mellan Järvsta och Furuvik, bara 39 år gammal.
Text: Ulf Kriström
Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg
Publicerad i samarbete med Brynäs IF
