Stinkfågeln
17/9, 2010 kl. 20:59Hört talas om Hoatzin? Inte? Lika bra det för den här fågeln luktar illa, så illa att ingen vill äta den utom i yttersta nödfall. Ett fantastiskt bra inbyggt skydd mot rovdjur. Man får bara hoppas att den har dåligt luktsinne, för annars riskerar arten att dö ut. Hoatzin kallas också Stinkfågel, ett inte särskilt inbjudande namn.
Till fredagsmyset gillar Hoatzin att käka blad med lite frukt och blommor. Maten processas i en mage som påminner om idisslarnas. Krävan fungerar som en muskelmage. Matsmältningen resulterar sedan i den odör som gett fågeln dess namn. Matsmältningsapparaten är så enorm att bröstmuskulaturen trängts undan så pass att flygförmågan är ytterst begränsad.
Boet byggs i träd vars grenar hänger över vatten och de samlas gärna i kolonier. Honan lägger oftast två ägg som kläcks efter en månad. Redan efter ett par veckor lämnar ungarna boet, inte så konstigt kanske med tanke på stanken? Ungarna kan då både klättra i träd och simma. Vingarna har klor som hjälper fågeln att klättra. Efter två månader blir ungarna flygfärdiga. Om de blir attackerade av desperat hungriga rovdjur dyker de ner i vattnet och klättrar sedan upp i träden med hjälp av de kloförsedda vingarna.
Förutom stanken är Hoatzin bullrig och kan en hel del hesa läten, inte olikt en bakfull knekt.
Det är inte känt om Hoatzin används som burfågel, men experter bedömer det som ytterst osannolikt. Men den kanske kan vara ett bra kamouflage för hembrännare?
Denna artikel är publicerad på Gävlemagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »