Vi som inte behöver gömma oss längre
18/2, 2010 kl. 19:43Det är någonting som sker i musik sverige. Det är förändringar av stora mått vi bevittnar så här i startgroparna av det nya årtiondet. När den ironiska generationen gjorde löpsedlar i spaltmeter i mitten på 90-talet skämtades det friskt om allt ifrån Dr Albans banala sångtexter till Uffe Ekberg blonda frilla i Ace of base och ni minns väl själva de överdådiga gitarrbaserade ballader som Bryan Adams, Sting och Rod Stewarts ”All for one” och kletiga hiten "Hazard" av Richard Marx.
Pudelfrillor och smetiga gitarrsolon var som bannlysta från radion och på den svenska ”svåra” ungdomskanalen Ztv gick videos från Nirvana, Pearl Jam, Alice in chains och Offpsring om och om igen.
När jag såg Henrik Schyffert på circus i Stockholm förra året bad han om ursäkt för hans musiksmak på senare år. Han hade nämligen fått klart för sig att Foreigner´s klassiska sista dansen tryckare ”I wanna know what love is”, som han tidigare i sitt liv hade föraktat för dess naivitet och töntiga smörstämpel, var helt och hållet dagens sanning. Han avslutade monologen med ett avtryck. Alla vill väl veta vad kärlek är.
90-talet gjorde oss som 70-talister väldigt osäkra på vad vi egentligen kunde göra av all vår populärkulturella tycke och smak. Det gick liksom att inte tycka om eurodisco, rolling stones, dr bombay, technotronic, the crash test dummies, broder daniel eller 2 unlimited på en och samma gång. Vi var tvungna att bestämma oss. Vi, födda 1975 och framåt, hade några tuffa år av ambivalens i slutet av 90-talet. Ingenting var tillåtet i musik sverige. Det skedde ingen förändring.
Förrän nu. I början av året lyssnar undertecknad på John Mayer, ZZ top och A-ha. Jag behöver inte skämmas ett dugg över det. All den ångest vi 70-talister hade över att lyssna till ”rätt” musik dog ut någon gång mellan det faktum att Lukas Moodysson avslutade sitt mästerverk ”Tillsammans” från 1999 med Abba och SOS till att Haddaway´s eurodsico plåga What is love röstats fram som en av de största danslåtarna i historien. Det hjälper också oss stackare att hitta rätt när musikproducenterna på p3 och p4 väljer att damma av den gamla klassikern ”Rythm is a dancer” med Snap en vanlig tisdag eftermiddag.
Vi kan pusta ut nu. Vi, 70-tals generationen, behöver inte gömma oss bakom vår fasad av smutsig svensk rock eller de dåvarande kulturella musik institutioner som vi blev matade med av våra forntida idoler.
Vi kan äntligen tycka om gubbrock, kärlekskranka ballader och svulstiga popstycken. Ta fram N-sync plattan som ligger begravd bland dina Yabba Dabba dance cd´s. Kliv i dina dansskor, dröm dig bort till glittrande skoldanser där du aldrig fick glänsa med dina nysvetsade blixtrande moves. Det är nu vi får den revansch vi skulle ha fått redan när Midi Maxi & Efti låg på listorna och när Uffe Ekbergs frilla var det häftigaste en 15 åring hade sett i en musikvideo. Det är helt ok att ha en ganska töntig musiksmak 2010.
För övrigt
• Den 28 april har Iron Man 2 premiär. Trailern ser lovande. Mickey Rourke ser helt galen ut som ny skurk och Robert Downey Jr är charmigare än vanligt. Det kan bli vårens bästa äventyr på bio.
• Det tog tio år för den sammetslena soulrösten Sade att hitta tillbaka till rampljuset. Men vilken platta hon släppte. Herregud, den ligger högt på min årets bästa lista redan nu.
Denna artikel är publicerad på Gävlemagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »