Nya politiska verkligheter
7/11, 2014 kl. 23:59I den politik som utvecklats under ”supervalåret 2014” (=två olika val) har en rad frågor kommit att kräva ett svar. Inte alltid de uppenbara. Och inte alltid de egendomliga tolkningar som fått fäste.
Vänsterblocket bildade regering med litet mer än 40 procents stöd hos medborgarna. Alliansen stod tafatt och tittade på. Trots att politik är ett ganska smutsigt spel, med ledande figurer som ständiga löftesbrytare, betedde man sig här som om det fanns några okända regler som man respekterade, oklart varför.
Det andra är besläktat. Vänsterpartiet ansåg sig ha hittat en vinnande fråga med att avskaffa ”vinster i välfärden”, men fick obetydligt stöd i valet. Man presenterade den ena undersökningen före och den andra efter för att visa hur stort stödet var. Men det fanns inte. Medborgare visade sig vilja behålla den frihet som val av skola och sjukvård ger. Vänsterpartiets plattform var en folkomröstning om att avskaffa sådana vinster, och man fick omkring sex procents stöd.
Det ledde till samma situation som att en ganska liten minoritet bildade regering. Den nya regeringen har kommit att lägga förslag som grundar sig på vänsterns eviga kamp mot marknadsekonomin. Man ska ta bort vinsterna i välfärden, på politisk väg bestämma hur många anställda olika skolor ska ha och låta kommunalpolitiker begränsa framväxten av privata initiativ.
Det underliga här är, att den nya regeringen ser medborgares initiativ som ett hot, inte en tillgång. Det är inte lätt att föreställa sig hur denna misstro mellan medborgare och centralmakt ska gå vidare. Kanske har vi här ett europeiskt skifte, där centralmakten europeiseras. Vi går i så fall mot en tysk eller fransk politik som är eliternas, ”upplysta” minoriteter fattar besluten och reaktioner på folkliga protester blir lätt hysteriska.
Det tredje är medias egen valrörelse. Man gillar att uppfatta sig själva som en del av en upplyst elit. Vissa nyheter har överdrivits, andra underdrivits eller inte rapporterats alls – allt beroende på hur det förväntats slå i det politiska landskap där miljöpartiet ska segra. Mer än hälften av journalisterna på TV och radio uppfattar sig själva som miljöpartister. Således – en majoritetsregering med enbart miljöpartiet är det främsta alternativet för gruppen.
Ur detta har det också vuxit något vi aldrig förut sett i svensk politik. En halvårslång mediestorm mot Sverigedemokraterna. Man har definierat partiet som rasistiskt, fascistiskt, nazistiskt, främlingsfientligt och allt som finns längs den tankelinjen. Det har förmodligen funnits en självbild hos media att man befunnit sig i 1932 års Berlin, och heroiskt agerat mot Hitler i den osannolika formen av Jimmie Åkesson. 1930-talets tyska judar motsvarar 2014 års svenska muslimer. De vita riddarna av historiens räddare har galopperat på.
Det förhållandet att Sverigedemokraterna själva har beskrivit att man först och främst vill lyfta fram en ganska rådbråkad invandringspolitik som en central fråga har inte fått någon förståelse och även förmåtts att till sist uttolkas i linje med medias egen självbild.
Det samhällsklimat som denna mediastorm har resulterat i, är ganska obehagligt. Man har haft som en ledstjärna att man är principiella och omutliga försvarare av konstens frihet. Praktiskt taget varje stollig ”installation” eller ”examensarbete” från Konstfack har försvarats. Ända till dess polisen stormade en konstutställning av Dan Park i Malmö.
Dan Park är säkert många ting, det vet jag inget om, men hans konst kan lätt ses som ett uttryck för delar av Sverigedemokraternas politiska program. När hans utställning stormades och han dömdes till fängelse för sin konst, borde det ha varit upprörande för medias egna synpunkter. Det är mycket länge sedan något sådant har inträffat i Sverige. Men media teg. Man var visst inte så omutliga försvarare av konstens frihet som man själva trott. Men för all del, Dan Park kan gott ha det, han har ju fel politisk uppfattning.
Det genomförda valet och den nya regeringen har under alla förhållanden fört oss in på nytt territorium. Det mesta pekar i en riktning som inte är tilltalande och inte borde vara det för många. Förhoppningen är väl att kloka medborgare, som vanligt, kommer att finna vägar runt de politiska regleringar som är på väg.
Nerja i november 2014
Kurt Wickman
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet
Denna artikel är publicerad på Gävlemagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »