Det var som alla andra dagar, jag i bilen för mig själv för att uträtta någon av dagens alla ärenden. Framför min Renault låg en sopbil och puttrade på i makligt tempo. Den saktade in vid nästa stopp för att tömma de utställda sopkärlen som villa ägarna så prydligt hade ställt fram. Jag, i min ilska över sopbilens stank och långsamma körning, körde om honom med en furiös rattmanöver.

Då såg jag den.
På lastbilens vänstra flank satt det en liten trasdocka. Täckt av smuts och grå i ansiktet men med ett konstant leende på läpparna. Hennes ena arm var avsliten och kvar hängde en liten stump som slog mot mellangärdet så fort sopgubbarna svängde och krängde med den stora bilen. Dockans hår var som Pippi Långstrumps, ilsket rött, men fyllt av gamla matrester istället för pippilotter. Den satt där, nöjd som få. Då började tankarna surra iväg. Sopgubbarna hade naturligtvis hittat henne vid någon sopstation och inte tagit sig mod att kasta in denna bedårande varelse i lastbilens förödande pressande käftar. Dockan bodde där nu och såg ut att trivas. Med arm eller inte.

Att på ett sådant sätt visa omtanke och ödmjukhet gör mig en aningen rörd.
Vi håller alla fast vid någonting. Någonting som får oss att låta ett ljus skina över vår trista, gråa vardag.
Jag brukar säga att om jag fick välja mellan musiken och filmen skulle jag aldrig kunna välja utan hellre gå en mörk framtid till mötes. I min vardag regerar filmen och jag har ett jobb som innebär att jag får även njuta av musiken. Det som ger mig ett lugn och trygghet är en filmstund. Det finns inget bättre än att släcka ner, krypa upp i soffan och ge sig hän till ett bombastiskt Hollywood stycke, en lågmält franskt drama eller en evig klassiker.
Dagens teknik gör det om möjligt ännu bättre för en lyckad filmkväll. Med en bra tv, blu-ray film och ett hyggligt hemmabio ljud behöver man inte ens traska ner till bion och få en ofrivillig spark i ryggen, köpa kolsyrat vatten för tjugo kronor och lyssna på hånskratt vid fel tillfälle.

Det är i vardagen vi behöver lite extra lyx. Musiken och filmen står alltid i fokus i min vardag och det är jag evigt tacksam för. För dockans del räcker det med en åktur med sopbilen. Jag vet det nu. Hon log ju genom varenda liten kurva.

För övrigt:
• Ser det ut att bli en jämn kamp mellan storfilmerna i sommarens bioprogram. Jag sätter min spargris och dess innehåll på att Transformers 2 kommer att bli en riktig ”blockbuster”. Personligen ser jag mer framemot Johnny Depp och Christian Bale i maffiadramat Public Enemies.
• Kommer Gävle klara sig galant utan cityfesten. Staden kommer ju ändå få chansen till att bjuda upp till dans varje onsdag hela juli. Nanne Grönvall, Markoolio, Markus Fagervall och Hedesunda tösen Alice Svensson och Alcazar förgyller sommarkvällarna i centrum. Var det någon som sade att Gävle var en bred kulturstad?
• Finns det en stor chans att underbara ”White lies” blir hela juni, juli och augustis soundtrack.
• Ha en glad, varm och bra sommar. Vi syns i höst!

Christian Stjernström