Skall minoritetsregeringar prioriteras i en demokrati?
15/12, 2014 kl. 10:26Nu pågår intensiva diskussioner inom och mellan 7-klöverpartierna om nya regler för att stärka minoritetsregeringar! Därmed ifrågasätter man också parlamentarismen som hittills aldrig fått ifrågasättas och vilket inte heller borde få göras nu.
Att diskussioner nu förs att medelst eventuella ändringar i Grundlagen och riksdagsordningen göra minoritetsregeringar mer regeringsdugliga, visar på att man inte längre tror på sin förmåga, att som skett från trettiotalet till slutet på nittonhundratalet komma fram till samförståndslösningar.
Självklart är inte lösningen regeländring. Då har man ju därmed visat på sin prestigebundna inkompetens och ovilja till kompromisser medan dess motsats i hög grad präglade många tidigare svenska politiker.
Inte minst nedanstående citat från Annie Lööf och Anders W Jonsson stärker denna åsikt.
"Istället måste vi nu gemensamt över blockgränserna enas om att stärka skyddet för minoritetsregeringar och ge det starkaste alternativet en ärlig chans att styra landet, oavsett vilket block som vinner störst förtroende".
Jag vill därför fråga de båda centerpartisterna, "Vem avgör vilket alternativ som har störst förtroende"? Detta har vi ju redan reglerat.
Störst förtroende bland majoriteten av medborgarna får det parti eller partier anses ha som har vunnit flest mandat. Väljarna är ju medvetna om majoritetsprincipen när de går till val. I annat fall frångår man ju den demokratiska parlamentarismens princip.
Vi som varit med sedan trettiotalet har levt under en tid med ett flertal minoritetsregeringar. Det har inte hindrat våra folkvalda att lotsa fram Sverige till en av de främsta nationerna i världen vad gäller välfärd etc. Vad gjorde dessa människor mer samarbetsvilliga än dagens?
Kan det ha med begåvning att göra? Mer besjälade att verka för sitt folks bästa än egen makthunger? Ökade politiska motsättningar?
Det senare borde ju inte vara fallet. Vi har haft minst lika stora motsättningar tidigare - om inte större.
En viktig faktor vad gäller socialdemokratin och
centern. Båda var folkrörelsepartier. De var vana att uppträda och verka i olika rörelser. Ofta i många samtidigt. De hade rik arbetslivserfarenhet och umgicks i hög utsträckning med "vanligt" folk. Centern var kanske det minst prestigbundna partiet men också därmed det mest kompromissvilliga fram till 2001. Härefter och framåt har detta parti kanske mer än något anat visat brist på just kompromissvilja.
Kampen om den politiska makten (som givetvis måste vara drivfjäder i ett parti) har blivit överordnad kompromisslösningar som skapar politisk stabilitet. och främjar folkflertalet. De människor som i dag blir ledare för partier saknar i hög grad arbets- och livserfarenhet. De kommer ofta direkt från läroanstalter och saknar därför i mycket hög grad en bred kompetens för sitt politiska arbete. De är med andra ord dåligt rustade för så viktiga uppgifter. Det finns tom de som yvs över en hög IQ. Tyvärr samvarierar inte alltid en hög IQ med begåvning. Det vill säga ett antal personliga egenskaper som just främjar samarbete, prestigelöshet, vilja till resultat etc. Detta har jag en rik erfarenhet av som fd personalchef i stora företag.
Att som nu göra Sverigedemokraterna till syndabock när man själva förfogar över 83 procent av väljarkåren och 300 mandat av 349 är en bortförklaring som man borde skämmas över att torgföra. Och att därutöver också vilja skapa regler som stärker en minoritetsregering visar på bristande verklighetsförankring och tron på politikens möjligheter. Därmed röjer man också tron på sitt kommande eget tillkortakommande och borde lämna politiken för landets och medborgarnas bästa.
Funnes samma engagemang och prestigelöshet för landets bästa som före 2001 skulle behovet av grundlags- eller regeländring inte ens bli föremål för debatt.
Att man sedan av ren prestige och i rädslan att förlora ansiktet inte ens våga beröra vår samtids och framtids kanske största fråga ur ett flertal aspekter - invandringen - visar ju på en total brist på ansvarstagande och respekt för medborgarna.
Föraktet för demokratin och respekten för medborgarna är slående. Trots att man har tankar på att göra så stora ingrepp i vår konstitution finns inte minsta tanke på att detta om något borde bli en fråga för folket att ta ställning till. Men sådant förakt för demokratin har inte varit ovanligt efter millenniumskiftet.
Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle
Denna artikel är publicerad på Gävlemagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »